Presentation

”Du brinner verkligen för det här, eller hur?”. De andra i laget hade reda begett sig utåt för att värma upp. En kille hade kommit direkt från jobbet och höll fortfarande på att dra på sig fotbollsstrumporna. Jag satt ensam kvar och väntade på honom. Vi diskuterade ledarskap när han ställde frågan som tog mig på sängen. Jag hade aldrig reflekterat över det. Det var bara en del av vardagen. Timmarna som gick åt till att planera och genomföra träningarna. De drygt tjugofem tonåringarna som bara ett år tidigare hade varit främlingar och nu blivit något av mina yngre syskon. Mitt ständiga driv att hjälpa dem utmana sig själva, utvecklas och växa. Jag gick bara ut och gjorde det med ett leende, men varför?

Jag har spelat fotboll så länge jag kan minnas. Haft fler tränare än vad jag kan räkna. Tränare som har berömt mig för mitt hårda slit. Tränare som har pushat mig att nå min fulla potential. Tränare som har snackat skit om mig inför hela laget när jag inte var där. Tränare som helt har ignorerat min existens. Det är nästan orimligt hur en tränare kan vara skillnaden mellan att längta efter att få sparka på en boll, eller att ha ångest inför nästa träning.

Det är den där inverkan man kan ha på individers liv och välmående som får mig att älska ledarskapet. Att inte bara vara med och få ungdomar att älska varje ögonblick de spelar fotboll, men även att se dem frodas genom sporten. Killen som tidigare inte kunde jonglera en boll fem gånger, men idag stolt klarar trettio utan problem. Killen som efter varje närkamp tidigare inte ville fortsätta spela, men idag skulle kunna bryta benet och ändå resa sig igen och med sin blotta närvaro leda ett helt lag framåt. Killen som flydde undan krig och kom hit helt ensam, för att tre år senare ha fantastiska vänner, prata flytande svenska, och dessutom vara en tillförlitlig målskytt. Allt tack vare fotbollen. Det hade emellertid kunnat se väldigt annorlunda ut.

Fler barn och unga lämnar föreningsidrotten i tidigare åldrar, visar alarmerande siffror från svensk idrottsforskning. Svensk elitfotboll har stagnerat. Svensk gräsrotsfotboll blöder. Det krävs en reform av hur vi ser på ungdomsidrott och arbetar med utveckling av våra ungdomar. Jag tror stenhårt på NYFA:s filosofi att satsa på bättre utbildade ledare som bryr sig och att ge ungdomar större möjligheter att våga påverka sin egna framtid. För det är de som är framtiden.

Vi behöver färre ungdomsledare som försöker kompensera för sin egna misslyckade proffskarriärer, som gör det för pengarna eller känslan av makt. Och vi behöver fler ungdomsledare som lägger ett stenhårt arbete på den enskilde och dennes behov och utveckling. Som får barn och unga att trivas och stanna i idrotten längre. Vi behöver fler ungdomsledare som får barnen att veta att de verkligen brinner för det här. Eller hur?

Senaste blogginlägg

Senaste blogginlägg